Måste bara skriva ett litet inlägg innan jag går och lägger mig.
Ikväll (tisdag) var vi i San Antonio och hade (min sista) körövning. Troligtvis var det även sista gången som jag åkte ut dit. Några av killarna kom också och sa hejdå efter att övningen med tjejerna var slut.
Efteråt var vi hembjudna till Cloty och Beto på pollo a la brasa (grillad kyckling med pommes frites). Ett riktigt trevligt sätt att avsluta kvällen på.
Men jag fattar fortfarande inte riktigt att jag kanske har träffat en del av San Antonio-vännerna för sista gången. Det är ju flera dagar kvar tills jag åker härifrån (eller, det är bara 4 dagar, men det känns ändå länge), så vemodet infann sig aldrig riktigt under avskedet. Men det kommer nog när jag väl fattar att jag kanske inte träffar dem mer. Oj oj, vilka fina vänner och kristna syskon de är!
De som har gett mig så mycket glädje och kärlek, och så tackar DE MIG för allt som jag har gjort. Det känns som om jag inte har gjort något, bara fått. Men sådana är de i San Antonio. De har inga tjocka plånböcker eller vackra hem, men de har hjärtan som är större och varmare än någon annans. Gud har verkligen gett dem gästvänlighet och frimodighet, TACK för det!!
Efter måndagens lovsångsgudstjänst
Kvällens tappra skara tjejer
Merci och Isabel - pastorsparet i San Antonio.
Hemma hos Beto och Cloty
Tacksamhet, glädje, sorg och en massa andra känslor finns med när man tar farväl av sina vänner världen över. Hoppas du får en bra sista vecka i Chiclayo och jag kommer att sakna din blogg. Underbar läsning. Chiclayo har varit och känts mer nära än vad det egentligen är. Tack för att du varit där.
SvaraRaderaKram Sinnika
Åh! Dina känslor smittar av sig, nu blev jag lite deppig. Jag förstår att det måste kännas jättejobbigt!! Jag tyckte ju att det var jobbigt efter våra få veckor där, så det här måste vara hundra gånger värre. Det är något speciellt med San Antonio, alltså!
SvaraRadera