Adios Chiclayo - ciudad de amistad

För några dagar sedan skrev jag om avskedet av de fantastiska vännerna i San Antonio. Men det är verkligen inte bara i San Antonio som jag har blivit mottagen med kärlek och glädje, det har jag blivit i alla församlingarna - ja, i hela Chiclayo egentligen. 


Chiclayo kallas "Ciudad de amistad" - vänskapens stad - och det stämmer verkligen. Visst blir man som vit uttittad och får många kommentarer, men de allra flesta människor man möter är verkligen vänliga! Taxichaufförer, affärsbiträden, grannar... Och framför allt församlingsmedlemmarna som alltid är glada och tacksamma när man kommer, även när vi själva känner att vi inte gör något utan bara tar emot. 


De allra sista dagarna innan jag åkte fick jag presenter av flera vänner, både yngre och äldre. Åh, det värmer verkligen! Jag vet att de inte har så mycket extra pengar, och ändå tycker de det är värt att ge av vad de har till mig. Det är kärlek. Många har också sagt att de ska be för mig. Då tänker jag att det är väl JAG som ska be för DEM?! De har ofta så många bekymmer; andligt, ekonomiskt, materiellt, hälsa, relationer och arbete - där jag känner mig väldigt välsignad. Det är stort när människor som själva har det svårt önskar mig välsignelser och vill be för mig. Jag tackar och tar emot, och känner ännu starkare att vi måste be för dessa människor. Vi kan nog lära oss något av dem också, att verkligen be för våra medmänniskor. 
Nu de sista dagarna hade jag velat göra så mycket mer för alla de snälla vänner som gav mig presenter och glädje, men tiden bara flög iväg med allt som skulle fixas inför resan.. 


Att säga hejdå till alla var faktiskt inte så sorgligt som jag hade trott. Jag har nog bearbetat min hemresa ganska länge (jag hade ju panik redan för två månader sedan över att jag "snart" skulle hem) så nu när det väl var dags var jag beredd. Nu var jag redo att komma hem till familjen och vännerna i Sverige. 


Men jag kommer sakna en massa saker i Chiclayo. Jag kommer sakna att åka buss med Karin och/eller Jonas och kunna prata om precis vad som helst eftersom ingen förstår, den galna trafiken där man inte använder säkerhetsbälten men ändå inte är rädd, den saftiga mangon, de tusentals lukterna, oväntade besök av Maycol, den falska sången och de tondöva sångarna, alla supersöta barn, de pipande marsvinen på våningen över oss, de varma kvällarna, att kunna äta på restaurang utan att bli ruinerad, att prata spanska och att alltid höra spanska runt omkring sig, att träffa Karin och Jonas varje dag, ta mototaxi hem från mataffären, musiken i bilarna och bussarna, alla olika tutljud av bilar och försäljare på gatorna, att hälsa goddag till folk man möter på gatan, att åka till San Antonio med alla bilbyten, gå i sandaler och bli smutsig om fötterna, prata med Elin och Mattias, mötas av en glad Joel vid dörren, äta Marielas goda mat, riset, kycklingen, empanadas, limonada, frukten.... 


Jag lämnar mycket gott bakom mig, och kommer hem till något annat gott. 


Stort TACK för alla kommentarer och hälsningar här på bloggen och på andra sätt! Det betyder jättemycket! Fortsätt uppmuntra och be för både Karin&Jonas (som är kvar några månader till) och familjen Lindström. De behöver det! 


Och förresten, så har jag hälsningar från Peru. Rebeca och Mariela hälsar till dem de känner, och Pepe Cordova (pastorn i Las Brisas som besökte Sverige i somras) hälsar till alla! 


Detta är sista inlägget i denna blogg. För denna gången. Om den återupptas senare återstår att se... 


Adios!