Adios Chiclayo - ciudad de amistad

För några dagar sedan skrev jag om avskedet av de fantastiska vännerna i San Antonio. Men det är verkligen inte bara i San Antonio som jag har blivit mottagen med kärlek och glädje, det har jag blivit i alla församlingarna - ja, i hela Chiclayo egentligen. 


Chiclayo kallas "Ciudad de amistad" - vänskapens stad - och det stämmer verkligen. Visst blir man som vit uttittad och får många kommentarer, men de allra flesta människor man möter är verkligen vänliga! Taxichaufförer, affärsbiträden, grannar... Och framför allt församlingsmedlemmarna som alltid är glada och tacksamma när man kommer, även när vi själva känner att vi inte gör något utan bara tar emot. 


De allra sista dagarna innan jag åkte fick jag presenter av flera vänner, både yngre och äldre. Åh, det värmer verkligen! Jag vet att de inte har så mycket extra pengar, och ändå tycker de det är värt att ge av vad de har till mig. Det är kärlek. Många har också sagt att de ska be för mig. Då tänker jag att det är väl JAG som ska be för DEM?! De har ofta så många bekymmer; andligt, ekonomiskt, materiellt, hälsa, relationer och arbete - där jag känner mig väldigt välsignad. Det är stort när människor som själva har det svårt önskar mig välsignelser och vill be för mig. Jag tackar och tar emot, och känner ännu starkare att vi måste be för dessa människor. Vi kan nog lära oss något av dem också, att verkligen be för våra medmänniskor. 
Nu de sista dagarna hade jag velat göra så mycket mer för alla de snälla vänner som gav mig presenter och glädje, men tiden bara flög iväg med allt som skulle fixas inför resan.. 


Att säga hejdå till alla var faktiskt inte så sorgligt som jag hade trott. Jag har nog bearbetat min hemresa ganska länge (jag hade ju panik redan för två månader sedan över att jag "snart" skulle hem) så nu när det väl var dags var jag beredd. Nu var jag redo att komma hem till familjen och vännerna i Sverige. 


Men jag kommer sakna en massa saker i Chiclayo. Jag kommer sakna att åka buss med Karin och/eller Jonas och kunna prata om precis vad som helst eftersom ingen förstår, den galna trafiken där man inte använder säkerhetsbälten men ändå inte är rädd, den saftiga mangon, de tusentals lukterna, oväntade besök av Maycol, den falska sången och de tondöva sångarna, alla supersöta barn, de pipande marsvinen på våningen över oss, de varma kvällarna, att kunna äta på restaurang utan att bli ruinerad, att prata spanska och att alltid höra spanska runt omkring sig, att träffa Karin och Jonas varje dag, ta mototaxi hem från mataffären, musiken i bilarna och bussarna, alla olika tutljud av bilar och försäljare på gatorna, att hälsa goddag till folk man möter på gatan, att åka till San Antonio med alla bilbyten, gå i sandaler och bli smutsig om fötterna, prata med Elin och Mattias, mötas av en glad Joel vid dörren, äta Marielas goda mat, riset, kycklingen, empanadas, limonada, frukten.... 


Jag lämnar mycket gott bakom mig, och kommer hem till något annat gott. 


Stort TACK för alla kommentarer och hälsningar här på bloggen och på andra sätt! Det betyder jättemycket! Fortsätt uppmuntra och be för både Karin&Jonas (som är kvar några månader till) och familjen Lindström. De behöver det! 


Och förresten, så har jag hälsningar från Peru. Rebeca och Mariela hälsar till dem de känner, och Pepe Cordova (pastorn i Las Brisas som besökte Sverige i somras) hälsar till alla! 


Detta är sista inlägget i denna blogg. För denna gången. Om den återupptas senare återstår att se... 


Adios! 

Sista dagarna i Chiclayo

Nu (söndag) sitter jag på ett hotellrum i Lima tillsammans med Karin och Jonas som har följt mig hit för att vinka av mig på flygplatsen tidigt imorgon bitti (måndag). 


Sista dagarna i Chiclayo bestod mycket av att träffa och säga hejdå till vänner och syskon. Fantastiska vänner som gav mig så mycket kärlek och även gåvor nu innan jag skulle åka hem. 




När jag kom till Cerropón i fredags eftermiddag för att ha min sista gitarrlektion överraskade de mig med en avskedsfest! Felipe lagade lomo saltado (å vad gott!!) och det bjöds på både kaka och presenter. Det var verkligen en överraskning, en helt fantastisk sådan! 

Shirley skär upp den hjärtformade kakan

Shirley och Jorge med barnen Rosemery, Sheyla och Jordan

Felipe

I bakgrunden syns ballonger och plakat som de hade hängt upp till min ära. 

På kvällen hade vi "sista kvällen med gänget" i lägenheten - det vill säga Karin, Jonas och Maycol. Vi åt majsbågar, drack Inca Kola och spelade 30. Riktigt riktigt bra. 

I lördags packade jag det sista, och självklart gjorde Maycol oss sällskap precis som varje vanlig lördag. 

Middag

På eftermiddagen gick jag bort till Lindströms för att fika och säga hejdå. Det var väldigt konstigt att gå ut genom deras dörr och grind för sista gången, och att vinka hejdå till familjen för sista gången... 

Glada miner (innan avskedet)

Lite senare fick vi besök av Rebeca, Mariela, Priscila och Emily som skulle säga hejdå. Tillsammans med dem  fikade vi fantastiskt god mangopaj (som jag verkligen kommer sakna!) och pratade ett tag innan det var dags att säga hejdå även till dem. 

Efter en snabb kvällsmat bar det iväg till Ittsa för att ta buss till Lima. Även dit kom några vänner för att vinka av mig. 

Susi

Miriam och Joel

Maycol och Catalina

På bussen serverades det kvällsmat direkt efter avfärd. Dagens rätt var arroz con pollo - grönt koriandersmakande ris med kyckling - som jag faktiskt lärt mig tycka om (kryss i taket!)! En perfekt avslutning på den chiclayanska tiden :-) 

Nu ska jag stuva om det sista i packningen och sedan gå och lägga mig. Klockan 4:40 imorgon (måndag) kommer taxin och hämtar oss på hotellet för att köra ut till flygplatsen. Då börjar den långa resan hem till Sverige som förhoppningsvis är till ända på tisdag eftermiddag. 

Samma bibel men olika förståelse

För flera veckor sedan skrev jag en liten reflektion till bloggen som jag aldrig publicerade, men nu är det verkligen på tiden att lägga upp den. 




Jag har slagits av hur berättelser och löften i Bibeln kan bli mycket mer konkreta här i Peru än hemma i Sverige.
Ta till exempel berättelsen om Sackeus, där Jesus säger till Sackeus: "Sackeus, skynda dig ner, ty i dag måste jag komma och stanna i ditt hus." Detta blir mycket mer talande i en kultur där besök (vad jag har förstått) är något betydelsefullt och efterlängtat. Strandhemsgruppen som var här för några veckor sedan gjorde en hel del hembesök, och vi fick förmånen att följa med på några i Cerropón. Bland annat knackade vi på hos en fyrbarnsfamilj där vi fick komma in och trängas i vardagsrummet på deras jordgolv.
När vi i Sverige får oväntat besök börjar vi direkt oja oss för hur det ser ut, vi flänger omkring och plockar undan det värsta stöket (som ALDRIG är stök om man jämför med hur det ser ut hos de flesta människor här!), och hoppas att vi har ett paket Gevalia i skafferiet att bjuda på. Här bekymrar man sig inte, utan blir istället glad över att någon vill komma och besöka ens hem. Det spelade ingen roll att yngste sonen låg och sov i sängen i vardagsrummet eller att det inte fanns något att bjuda på, självklart var vi välkomna in. De var glada bara över att få presentera sig och sitt hus för oss, att vi var intresserade av dem.
Tänk då hur Sackeus måste ha reagerat när Jesus stannade och tilltalade HONOM, och ville besöka HANS hus. Vi svenskar blir stressade av att någon plötsligt vill komma in i vårt hus utan någon förvarning, och har nog svårare att förstå poängen i Sackeus-berättelsen än vad peruanerna har.


Vår vän här berättade häromdagen att han var hemma och hade tråkigt, så han frågade sig "Hm, vem ska jag besöka?". Här är det alltså helt normalt att gå och knacka på hos vem som helst när som helst. Även om det kan frustrera oss svenskar emellanåt... Intressant att denna vana i denna kultur kanske kan göra att man tar till sig bibelberättelser på ett annat sätt än vi gör hemma. 

Nyår 2011-2012

Dags för lite bilder från nyårsafton (fast ni kanske redan har sett lite på Karin och Jonas blogg).
Det var en ganska hektisk dag för min del. Både på förmiddagen och eftermiddagen var jag i Cerropón med Lindströms på escuelita och sedan bibelstudium. På kvällen gick jag på gudstjänst i Las Brisas, och mellan varje aktivitet var jag hemma och vilade för att orka med nästa.
Vid halv 10 på kvällen började gudstjänsten i Las Brisas, och efter den var det mat. Vi åt tillsammans, och en stund före midnatt gick vi ut på gatan. Peruanernas stora nyårstradition är att bygga en docka i naturlig storlek av halm och gamla kläder, och på tolvslaget sätta fyr på den så att den brinner upp. Detta gjorde Pepes familj,  och självklart även många av grannarna på gatan. Detta tillsammans med raketer och smällare gjorde att det kändes som om vi befann oss mitt i ett krig. En väldigt underlig känsla, men en häftig upplevelse.
När det hade lugnat ner sig lite tände vi tomtebloss och firade det nya året.

Henrik hade skaffat ett par festliga glasögon som vi hade kul med. 

Dockan är redo för att bli uppbränd. 

Jag och Maycol

Priscila, Massiell, Rebekah och Paola

Mattias, Felipe och Pepe

Den brinnande gatan Alva Diaz

Nyårshälsning från Jonas, Maycol och mig (och Karin bakom kameran). 

GOTT NYTT ÅR! 

På nyårsdagen var vi på gudstjänst i San Antonio. Där var det också nyårsfestligt med ballonger och serpentiner i taket. Vi sjöng två sånger med kören, och hela gudstjänsten avslutades med att alla stod i en stor ring och sjöng. Efteråt bjöds det på läsk och obligatorisk paneton.

Kören

Messenger

Karin med Emanuel, Timo och Jhon

Min vän och pianoelev Miriam

Despedidas x2

I eftermiddags hade vi despedida (avskedsfest) hos Lindströms. De hade bjudit in några församlingsmedlemmar från Cerropón också, så vi var ungefär 15 stycken totalt. 
Elin bjöd på kycklingsandwich och fantastisk mangosmulpaj, och vi pratade och hade trevligt. Avslutningsvis höll Mattias tacktal och en liten andakt, och så sjöng vi massa sånger. Jag blev så klart också tvungen att säga några ord, även om jag inte precis hade förberett något mer än "tack". 
Självklart togs det även en fin gruppbild innan folk gav sig hemåt. 

Direkt när festen var slut var det dags för körövning i Las Brisas. Det var ju den sista för min del, och jag var bara med som körsångare och lite stöd för Karin och Priscila som nu ska fortsätta efter att jag har åkt. 
När övningen var slut överraskade de mig med ännu en despedida! Jonas och Maycol kom intraskande med läsk och ostbågar, och sen droppade nästan hela ungdomsgruppen in efter hand. Även Coco och hans nyblivna fru var med. Coco har bott i Chiclayo tidigare, men studerar nu teologi i Arequipa. I januari är han här för att ha sin praktik i fyra veckor innan han åker tillbaka till Arequipa. 
Många höll små tal och sen var det fika. En riktigt riktigt trevlig kväll!! 

Tal på gång

Tack till Gud och fina vänner för en fin dag!! 

Första farvälet

Tanken är att det ska komma ett inlägg om nyår så småningom, med både bilder och filmer, men tiden har inte funnits än så länge. Jag kan i alla fall säga så mycket som att det var häftigt. De peruanska nyårstraditionerna är minst sagt annorlunda! 

Måste bara skriva ett litet inlägg innan jag går och lägger mig. 

Ikväll (tisdag) var vi i San Antonio och hade (min sista) körövning. Troligtvis var det även sista gången som jag åkte ut dit. Några av killarna kom också och sa hejdå efter att övningen med tjejerna var slut. 

Efteråt var vi hembjudna till Cloty och Beto på pollo a la brasa (grillad kyckling med pommes frites). Ett riktigt trevligt sätt att avsluta kvällen på. 

Men jag fattar fortfarande inte riktigt att jag kanske har träffat en del av San Antonio-vännerna för sista gången. Det är ju flera dagar kvar tills jag åker härifrån (eller, det är bara 4 dagar, men det känns ändå länge), så vemodet infann sig aldrig riktigt under avskedet. Men det kommer nog när jag väl fattar att jag kanske inte träffar dem mer. Oj oj, vilka fina vänner och kristna syskon de är! 

De som har gett mig så mycket glädje och kärlek, och så tackar DE MIG för allt som jag har gjort. Det känns som om jag inte har gjort något, bara fått. Men sådana är de i San Antonio. De har inga tjocka plånböcker eller vackra hem, men de har hjärtan som är större och varmare än någon annans. Gud har verkligen gett dem gästvänlighet och frimodighet, TACK för det!! 

Efter måndagens lovsångsgudstjänst

Kvällens tappra skara tjejer

Merci och Isabel - pastorsparet i San Antonio. 

Hemma hos Beto och Cloty

Gott nytt!

Nu är det 2012 i Sverige, men fortfarande 2011 här i Peru. Konstigt konstigt. 


Vi håller fortfarande på att pusta ut efter den lilla semesterveckan. Ja, vi är faktiskt helt slut. Troligtvis beror det till stor del på att vi fått lite för mycket sol på oss, och även på vädret. Under de fyra dagarna som vi var borta slog vädret om i Chiclayo. Ända sedan vi kom hit har det blivit varmare för varje dag, men nu är skillnaden faktiskt ganska stor mot för en vecka sedan. Det är varmare och klibbigare, och kvällarna som tidigare varit svala är nu också ganska varma. 
Kombinationen för mycket sol + för varmt väder tror jag har gjort mig en aning uttorkad. Jag gör av med mer vätska än jag får i mig, och måste nog ändra mina vanor. Hädanefter kommer jag alltså ständigt ta med mig en vattenflaska eller två. 


Idag har jag varit i Cerropón två gånger. Först på escuelita, och sedan på bibelstudium. Bibelstudiet hölls på eftermiddagen istället för på kvällen för att inte krocka med nyårsfirande. 
Firandet för min del går av stapeln i kyrkan i Las Brisas. Jag pratade med pastor Pepe i eftermiddags och enligt honom ska gudstjänsten ikväll börja vid "9 eller 10", så vi får väl se vad det innebär... 


Igår kväll åkte jag till San Antonio och var med på ungdomsgruppen. De hade lite tidigt nyårsfirande, med lekar och fika. Väldigt väldigt trevligt. 


Nu ska jag vila mig en stund innan det är dags att fira nyår!