San Antonio är en liten by några kilometer utanför Chiclayo, och för att ta sig dit måste man först åka till andra sidan stan, sedan ut till ett litet samhälle, och till sist till San Antonio som är ännu mindre.
Först och främst går jag till "combi-hörnan" som ligger mittemellan vår lägenhet och Lindströms hus (Missionens hus). Där är hållplats för både buss, taxi och mopedtaxi, och där står alltid flera bilar och väntar på passagerare. Ibland kan man få vänta upp till två minuter innan rätt bil eller buss kommer. Härifrån tar jag antingen combi eller colectivo. Combi är en minibuss som rymmer ca 18 personer plus förare och biljettförsäljare/inkastare. Biljettkillen (som oftast är en kille) sitter hela tiden vid den halvöppna bakdörren och skriker "MODELO MODELO MODELO" eller "BOLOGNESI BOLOGNESI BOLOGNESI", beroende på vilken runda just den combin kör. Modelo är den stora marknaden inne i stan, och Bolognesi är en av de största gatorna i stan. När man ska till San Antonio åker man Bolognesi-combin ungefär 20 minuter genom hela stan och hoppar av vid rondellen, "salida de Pomalca" (- utfart till Pomalca).
Eller så tar man colectivo. Det är en vanlig personbil som har en skylt i framrutan som visar vart den kör, där det får plats fyra eller fem passagerare, beroende på om det kan sitta en eller två i framsätet. (Om jag har förstått det rätt är det sedan ett par veckor tillbaka inte tillåtet att sitta två i framsätet, men senast idag åkte jag en där det tydligen var okej för chauffören i alla fall.) Både combi och colectivo kostar 1 sol (eller 1,20 med colectivo om det bara är fyra passagerare).
Där man hoppar av vid rondellen står det olika combis och väntar på passagerare. Biljettkillarna springer runt på trottoaren och försöker värva kunder, så det är inte svårt att hitta rätt buss. "Min" combi går till Pomalca, och avgår när den är fylld med ett lagom antal passagerare. När den kört ut ur rondellen är man direkt utanför stan, och 6-7 kilometer senare kommer man till byn Pomalca där det är dags att kliva av på hållplatsen "San Juan". Man är ofta en av de första som går av bussen, och har man då klivit på den tidigt och fått en plats långt in är det lite knöligt att ta sig ut.
Väl nere på marken möts man av ett antal motos (mopedtaxi) som står och väntar. Att då upplysa dem om att man ska till kyrkan i San Antonio är nästan överflödigt eftersom de vet att alla gringos ska just dit. Sista kilometern går färden på extremt skumpig grusväg innan man är framme vid kyrkan där man alltid möts av någon glad församlingsmedlem.
Idag när jag åkte biten tänkte jag på hur smidigt det faktiskt är. Visst är det meckigt att ta sig ut hela vägen till San Antonio, det tar mellan 40 och 50 minuter totalt. Men det är nästan inga väntetider, och man slipper kolla tidtabeller och försöka tajma olika avgångar som man alltid har problem med hemma.
Fast trafiken är ju... Ja, vad säger man? Hade jag åkt med någon i Sverige som kör som alla människor gör här hade jag varit livrädd, men det är jag så gott som aldrig här. Trafiken här beskrivs bäst som "ordnat kaos". Även om många kör som galningar och det alltid är små marginaler känns det som de faktiskt har stenkoll, på något konstigt sätt.
Har man anlag för åksjuka däremot kan det bli lite jobbigt. Särskilt inne i stan där man hela tiden ökar och saktar in, ökar och saktar in, och kör över tvära gupp med jämna mellanrum. Jag klarar mig bra, men undviker helst att titta ner.
Alltså, trots kaos och trånga bussar funkar det ändå. Och jag gillar det.
(Bilder från 2009)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar